Här är min jävla trasighet.

Vet du vad missuppfattningen om sambandet mellan motivation och prestation är? Jo, att det i regel alltid är motivationen som måste komma före, och att först efter att vi har blivit motiverade kan börja genomföra det som vi ska genomföra. Nej. Ibland behöver vi bara hålla kursen; bara göra det – och invänta motivationen. Om vi ska vänta på motivationens ankomst kan vi likväl missa tåget. Jag har aldrig riktigt trott på konceptet ”motivation.” Det är känslobaserat, och det som är känslobaserat är flyktigt. Det är svårt att kontrollera. Det är svårt att intala sig om vad en ska känna. Det är svårt att säga till känslan att stanna. Ibland är vi medvetna om varför vi ska göra vissa saker. Alltså har vi motiv. Är motiverade. Men ändå räcker det inte. Känslor växlar hejvilt. Något så ombytligt kan inte få allt ansar för våra handlingar. Det är farligt. Envishet är däremot ett karaktärsdrag. Det är en del av vårt jag och vår personlighet. Något vi alltid bär med oss Det präglar vårt beteende. Ett attribut vi själva kan välja att använda. Som alltid finns där.
För känslor kan vi inte styra över, men beteenden är vårt alster. Det innebär att vi inte kan tvinga oss att känna motivation, och först då göra något. Ibland måste vi bara göra det, och sedan vänta in motivationen. Motivation är inte något som bara dyker upp som gubben i lådan. Ibland verkar det som att vi tror det, eller hur? Det är precis vad samhället har lärt oss. Att först av allt måste vi vara motiverade. Om du, precis som jag och många andra, har svårt att motivera dig, kom då ihåg att du kanske börjar vid fel ände. Kom också ihåg att ett öde är för viktigt för att läggas i armarna på något så opålitligt som känslor. De där som kommer och går. Motivation kommer och går. Mata istället det du ÄR. Finn egenskaper, inte känslor, som du kan förlita dig på. Jag lovar att det finns något där i dig. Något envist. Du, räta på ryggen. Kör.

”Det finns alltid någon som har det värre.”
Det är en tanke som slår mig rätt ofta och som omgivningen ofta talar om för mig. Att jag inte skulle få må dåligt för att ”det faktiskt finns de som har varit med om värre saker” och har rätt att må dåligt, och att jag därför inte skulle ha samma rätt utan får bita ihop och låtsas vara glad. Jag läste för ett tag sedan en mycket intressant mening; ”Det finns alltid någon som är lite gladare.” Det är ingenting som man skulle säga. ”Snälla du, var inte så glad, det finns andra som är gladare än du.” Vi jämför sorg men inte glädje. Jag undrar varför det är så. Det är som att jag och omgivningen tror att det går att trolla bort det dåliga mående genom att tänka så. För mig ökar mitt dåliga mående genom vetskapen om att folk har det ännu värre. Jag gläds inte av tanken på att det finns folk som mår sämre, snarare ökar det min egen lidelse. Att jag själv känner att allt är skit och sen ska tänka att folk mår ännu sämre när man själv känner att man inte står ut en sekund till. Om jag mår såhär, vilket helvete går då andra igenom?

Jag brukar försöka få ihop mig själv, såhär när jag är ute och reser, med hjälp av olika musik, dans och böcker, som jag tycker uttrycker och beskriver olika delar av mig. På så sätt känner jag mig levande. I alla fall lite. Det ger mig ett driv att ta mig framåt även fast jag känner att hopplösheten sakta men säkert tar överhand. Jag har funderat. Det kanske är därför dans känns som en terapi för mig. Rörelsen och ordet har på ett sätt samma kraft, fast rörelsen är starkare och mer uttrycksfull. Kraftfull! Det är därför jag också skräms av det. Det är alltid en skräckblandad förtjusning att ställa sig på golvet mitt emot. Där finns man, man syns.. Man speglar varandra. I alla fall spelar du mig. Energier rör sig omkring och det är fritt att ta den platsen man behöver. Det är fritt att forma det innersta inre med hjälp av musikens och rörelsens kraft. Det är här alla de känslor som ännu inte fått något namn kan få en plats, en form och eget uttryck. ”Lugnet efter stormen,” det är väl så man brukar säga? Det känns betydligt lugnare inom mig här och nu. Dels eftersom jag vet att du läser det här just nu..Tack! Det är så många delar av mig som formats med hjälp av dig, genom att du varit med förebild. Det tar tid, oändlig tid att skapa den grund jag aldrig hade. Men jag kommer framåt, även om stegen ibland känns väldigt små, men jag slutar aldrig att röra mig framåt. Målmedvetet ser jag till att aldrig riktigt tappa fokus, för jag vet att det gör vägen tillbaka, om möjligt, ännu längre.
Det börjar kännas lugnare och mer stabilt inom mig just nu. Dels för att jag börjar finna mig i detta nya sammanhang, och dels för att jag faktiskt den här gången vill gå igenom allt med närvaro och öppna ögon, allt som hänt. Jag har hittat ett sätt att vara här, mer levande och hel än vanligt. Jag trivs, men jag vill fortfarande hem. Och det här är inte något som någonsin skulle kunna vara för evigt. Men det har varit en bra tid att stanna upp på, våga vara nästan bara med mig själv och mina känslor. Det har varit tufft. Jag har varit tvungen att känna och ta tag i eller i alla fall låta dessa känslor vara kvar i mig. Jag har gråtit och gråtit. Skrivit och skrivit. Bönat och bett. Men jag har också kommit framåt.

Hennes ring.

I skrinet. Flera år låg den där, utan att jag visste om det. Ännu fler år tog det innan jag hittade bilder på henne. Också undangömda i ett skåp. Över 10 år tog det innan jag fick veta att hennes förmågor sakta men säkert bröts ned, en efter en. Innan sjukdomen fullföljde sitt uppdrag. En varm, jordnära kvinna med oändlig kärlek, med en alldeles för låg vikt och organ som knappt klarade av att behålla föda.
Jag tittar på fotona då och då. Min mormor var definitionen av en kollapsad kvinna. Svaga sprickor syntes i hennes ögon. Varje rörelse såg ut som elektriska signaler genom hennes kropp. Jag håller andan, tänker på min egen mamma; så vill jag inte se henne. En kropp som knappt mottar föda, hur mår den kroppen egentligen? Plötsligt ångrade jag alla gånger jag föraktat min vikt på vågen.
Jag tänker på mig själv. Vad vet jag? Jag vet inte vilken eftersmak olika mediciner ger. Jag har inte upplevt den sidan av livet. Jag vet inte hur det känns att dö, när en vill leva. Men, jag vet saker som inte speglas på min utsida. Men det räknas inte.
Mormor hann aldrig se alla sina barnbarn, de yngsta av sina barns bröllop. Flera släktingar bryr sig fortfarande mycket om det. Jag tror inte att min mormor kunde brytt sig mindre. Inte längre.
Alla som är sjuka vill leva så mycket. Mormor, morfar, farbror. Alla ville leva. Eller det är vad jag tror i alla fall. Jag kunde aldrig fråga. Det är förbjudet att tala om döden med en döende människa. Varför?
Jag brukar komma på mig själv med att tänka en tanke som i många fall bedöms som syndfull; jag brukar undra hur jag själv skulle agerat om jag visste att jag hade en prognos som satt ett slutdatum på min existens  på jorden.  Det vi alla glömmer, uppfyllda av en osynlig dos av högmod, är väl att vi alla är döende egentligen. Alla. Exakt alla.