Likgiltighet

Jag har frågat min svensklärare många gånger: ”Vad betyder egentligen ordet likgiltig?” Hon upprepade samma svar varje gång. Jag ville förstå. Jag tillade ett ”egentligen.” Jag ville stycka frågan ett varv till. Det där extra varvet blev min värsta fiende, men det kom även att bli min bästa vän. Jag förstod aldrig. Klarade aldrig av att ta in hur det känns att vara likgiltig. Det gjorde mig rädd.
Jag var aldrig nöjd med svaret. Jag förstod aldrig innebörden av ordet ”likgiltig.” Detsamma gällde nog min svensklärare. Likgiltig? Vadå oframvållad likgiltighet? Jag förstod aldrig hur en inte kunde känna något? Inte tycka något? Inte tänka något?
Hela jag var ett tanketrassel. Jag var en ungdom utan stoppknapp. Kände mig allt annat än likgiltig. Då. Det var då det. Jag har försökt förstå.
Då var jag känslofylld och hade svårt att känna likgiltighet, nu är jag känslolös och har svårt att anamma känslor. Det var då det.
Idag vet jag innebörden av likgiltighet. Jag har använt ordet tusen gånger, kastat omkull det, släpat och rört om det. Inte via något lexikon, någon synonym, utan i verkligheten. Inget svar. Ingen jävla respons.
Varje cell i min kropp har fyllts av likgiltighet. Har hört hela kroppen eka av tomhet. Om vi ska ta det mer konkret; Jag har varit vaken flera dygn i sträck, glömt att äta på flera dagar, gått i timmar. Skakat i fosterställning, struntat i samtal, stängt av min mobil. Pausat livet.
Likgiltighet för mig innebär att inte sammarbeta med sig själv, med sitt liv. Total blank, avskalad. Ofattbart för den känslofulle, otäckt för den som är nyfiken.

Vart är vi på väg?

Vad är det vi har kommit ifrån? Vad gör vi egentligen här? Till vad är vi påväg?
Dessa tre frågor är något som vi människor lägger mycket tanketid på. Varför det är så vet jag inte, men jag tror aldrig att det kommer att förändras. Det enda vi egentligen vet något om är ju livet.
De första levnadsåren här på jorden är ingenting som vi kan minnas, men vi tror oss ändå kunna minnas vår tid innan jordelivet. Vi bränner oss vid närkontakt med eld, är inte benägna att titta in i solen utan solglasögon, men vi tror oss kunna se det som kommer senare, det som redan har varit.
Våra sinnen är begränsade. Vi kommer aldrig att veta allt, det kan vi inte. Det vi istället vet att vi är är medvetna, vid medvetande. Hela tiden. Alltid.
Det kan tynga ned mig ibland. Vetskapen om att jag kommer vara med mig föreviga. Även när livet tar slut så kommer döden enbart vara en entré till något annat. Det borde göra oss ödmjuka, att vi vet så lite men tror oss veta så mycket. Kanske har vi bara förstorat vår syn på känslor och tankar, utan att egentligen veta hur vi ska hantera dem.

Det stinker liv.

Det stinker liv överallt.
Alla runtomkring är färgstarka, gatorna rör sig och cyklister susar förbi. Det är människor överallt. Alla påväg mot ett nytt mål, eller bort från någon annanstans. I deras kroppar lyser livet. Det stinker liv.
En känsla som jag mycket väl känner igen uppstår. Jag är arg. Känner ilska. Jag känner ilska mot dessa människor. Alla de människor som fyllt gatorna och påmint mig om min dysfunktionalitet.
Vad är det som jag inte förstår som alla andra verkar ta så självklart? Varför verkar de så lyckliga. Så fångade av livet?
Jag kommer på mig själv med att le. Jag irrar omkring bland främmande människor och känner mig arg. Vad är det jag blir så arg över? Är det jag som luktar? Jag slår till livet. En rak höger. Knock out. Varför tar vi det tillfälliga uppehållet på jorden på så stort allvar? Vi kommer ju ändå aldrig ta oss härifrån levande.

Motivation & prestation

Vet du vad missuppfattningen om sambandet mellan motivation och prestation är? Jo, att det i regel alltid är motivationen som måste komma före, och att först efter att vi har blivit motiverade kan börja genomföra det som vi ska genomföra. Nej. Ibland behöver vi bara hålla kursen; bara göra det – och invänta motivationen. Om vi ska vänta på motivationens ankomst kan vi likväl missa tåget. Jag har aldrig riktigt trott på konceptet ”motivation.” Det är känslobaserat, och det som är känslobaserat är flyktigt. Det är svårt att kontrollera. Det är svårt att intala sig om vad en ska känna. Det är svårt att säga till känslan att stanna. Ibland är vi medvetna om varför vi ska göra vissa saker. Alltså har vi motiv. Är motiverade. Men ändå räcker det inte. Känslor växlar hejvilt. Något så ombytligt kan inte få allt ansar för våra handlingar. Det är farligt. Envishet är däremot ett karaktärsdrag. Det är en del av vårt jag och vår personlighet. Något vi alltid bär med oss Det präglar vårt beteende. Ett attribut vi själva kan välja att använda. Som alltid finns där.
För känslor kan vi inte styra över, men beteenden är vårt alster. Det innebär att vi inte kan tvinga oss att känna motivation, och först då göra något. Ibland måste vi bara göra det, och sedan vänta in motivationen. Motivation är inte något som bara dyker upp som gubben i lådan. Ibland verkar det som att vi tror det, eller hur? Det är precis vad samhället har lärt oss. Att först av allt måste vi vara motiverade. Om du, precis som jag och många andra, har svårt att motivera dig, kom då ihåg att du kanske börjar vid fel ände. Kom också ihåg att ett öde är för viktigt för att läggas i armarna på något så opålitligt som känslor. De där som kommer och går. Motivation kommer och går. Mata istället det du ÄR. Finn egenskaper, inte känslor, som du kan förlita dig på. Jag lovar att det finns något där i dig. Något envist. Du, räta på ryggen. Kör.

”Det finns alltid någon som har det värre”

”Det finns alltid någon som har det värre.”
Det är en tanke som slår mig rätt ofta och som omgivningen ofta talar om för mig. Att jag inte skulle få må dåligt för att ”det faktiskt finns de som har varit med om värre saker” och har rätt att må dåligt, och att jag därför inte skulle ha samma rätt utan får bita ihop och låtsas vara glad. Jag läste för ett tag sedan en mycket intressant mening; ”Det finns alltid någon som är lite gladare.” Det är ingenting som man skulle säga. ”Snälla du, var inte så glad, det finns andra som är gladare än du.” Vi jämför sorg men inte glädje. Jag undrar varför det är så. Det är som att jag och omgivningen tror att det går att trolla bort det dåliga mående genom att tänka så. För mig ökar mitt dåliga mående genom vetskapen om att folk har det ännu värre. Jag gläds inte av tanken på att det finns folk som mår sämre, snarare ökar det min egen lidelse. Att jag själv känner att allt är skit och sen ska tänka att folk mår ännu sämre när man själv känner att man inte står ut en sekund till. Om jag mår såhär, vilket helvete går då andra igenom?

Jag hatade att dem älskade mig.

Jag hatade att dem älskade mig.
Mitt enda hinder var människorna, de där som älskade mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag vände och vred på de saker som gjorde att existensens kändes overklig, jag kom inte undan det faktum att människor var på riktigt. Människor och deras känslor. Jag kände det.
Varje gång hela min verklighet har skakat likt blåsande trädtoppar, när mina konturer suddats ut och när den vaggande dimman slöt sig om mig, varje gång allt luckrats upp så kvarstod dem. Människorna och deras känslor.
Vem har jag någonsin varit att säga att jag förkastade och avsade mig det livskoncept som så många höll så kärt? Vem var jag att förgifta dem med mina tankar? Vem var jag att såra dem; de som fortfarande trodde på livet?
Smittsam. Jag kände mig som en smitta. Ett virus. Jag ville aldrig att det jag kände, inbördeskriget som utspelades inom mig skulle kännas av någon annan levande varelse. Inte en enda.
Allt dem omfamnade sköt jag bort. Gled bort från verklighet. Försvann in i mitt eget. In i mitt mörker. Där var jag säker. Ingen kunde höra mig. Ingen kunde se mig. Här skulle jag inte göra någon besviken.
Men människorna. De fanns alltid där. Oavsett hur många existensberättigande faktorer livet som koncept hade, hur bisarrt det än kändes så kunde jag inte ändå människorna. De fanns på riktigt och jag kände dem.
De fanns. De kände, älskade, tänkte. Precis som vi, du och jag. Jag hatade att dem älskade mig. Varje människa som försökte komma inpå mig sköt jag bort, på alla sätt och vis. Min mur brev högre, skyttegrav djupare, min borg ännu mer ekande. Men de vägrade att lämna min sida. Jag var allt annat än glad över detta.
Jag var sårad över att verkligheten charmat mig och sedan visat sig vara en besvikelse. Det sista jag ville var att såra någon. Jag var tvungen att lära mig att bli hatad. Sedan skulle jag vara mer redo. Mer redo och mer hatad. Mer fri.

Lyft ljuset du haft!

Hur blev allt såhär?
Då fanns allt, vad är kvar? Alla frågor trängs tätt, men jag får inget svar.
Var allting planerat? Styrde ödet min gång? Var det läxan att lära? Då var vägen dit lång. Är det sant som de säger; värd att helt glömmas bort? Blev min tid där på toppen nu så oväntat kort?
Inga svar, massa skvaller, och ett liv suddas ut. Från en natt till en annan så tog allt bara slut. Ingen kraft eller ork, men ett växande hat. Dags att bygga min styrka, bli min egen soldat. Känner mig ensam mot alla, den som ingen vill va, men helt medveten varför och mitt straff ska jag ta.
All min rädsla är borta, de fick muren att falla. Jag är avklädd och naken, helt blottad för alla. Söktes botten förut så är målet nog funnet, men det enda jag vet är att inget är vunnet. Förlitar mig helt på att ödet vill mer, för nu är jag tveksam på vad framtiden ger.
Låt dem döma och tycka, låt dem njuta fullt ut, nånstans ger det mig kraft, nu är inte mitt slut! Jag har mer att berätta, har så mycket att ge. Allting bubblar inom mig, undrar vad som ska ske. Alla frågor finns kvar, varje dröm tröttar ut, allting gör så ont, när ska det svarta ta slut?
Tror mig väg hit var skriven, men förändring på gång; känslan tyder på det, ödets väg mörk och lång. Se allt svart som din styrka, gråt som erfarenhet. Det du lärt dig på vägen, i ditt inre, du vet. Så låt alla nu hållas, låt ditt karma ge kraft. Gräv se djupt i dig själv och lyft ljuset du haft!

”Lugnet efter stormen”

Jag brukar försöka få ihop mig själv, såhär när jag är ute och reser, med hjälp av olika musik, dans och böcker, som jag tycker uttrycker och beskriver olika delar av mig. På så sätt känner jag mig levande. I alla fall lite. Det ger mig ett driv att ta mig framåt även fast jag känner att hopplösheten sakta men säkert tar överhand. Jag har funderat. Det kanske är därför dans känns som en terapi för mig. Rörelsen och ordet har på ett sätt samma kraft, fast rörelsen är starkare och mer uttrycksfull. Kraftfull! Det är därför jag också skräms av det. Det är alltid en skräckblandad förtjusning att ställa sig på golvet mitt emot. Där finns man, man syns.. Man speglar varandra. I alla fall spelar du mig. Energier rör sig omkring och det är fritt att ta den platsen man behöver. Det är fritt att forma det innersta inre med hjälp av musikens och rörelsens kraft. Det är här alla de känslor som ännu inte fått något namn kan få en plats, en form och eget uttryck. ”Lugnet efter stormen,” det är väl så man brukar säga? Det känns betydligt lugnare inom mig här och nu. Dels eftersom jag vet att du läser det här just nu..Tack! Det är så många delar av mig som formats med hjälp av dig, genom att du varit med förebild. Det tar tid, oändlig tid att skapa den grund jag aldrig hade. Men jag kommer framåt, även om stegen ibland känns väldigt små, men jag slutar aldrig att röra mig framåt. Målmedvetet ser jag till att aldrig riktigt tappa fokus, för jag vet att det gör vägen tillbaka, om möjligt, ännu längre.
Det börjar kännas lugnare och mer stabilt inom mig just nu. Dels för att jag börjar finna mig i detta nya sammanhang, och dels för att jag faktiskt den här gången vill gå igenom allt med närvaro och öppna ögon, allt som hänt. Jag har hittat ett sätt att vara här, mer levande och hel än vanligt. Jag trivs, men jag vill fortfarande hem. Och det här är inte något som någonsin skulle kunna vara för evigt. Men det har varit en bra tid att stanna upp på, våga vara nästan bara med mig själv och mina känslor. Det har varit tufft. Jag har varit tvungen att känna och ta tag i eller i alla fall låta dessa känslor vara kvar i mig. Jag har gråtit och gråtit. Skrivit och skrivit. Bönat och bett. Men jag har också kommit framåt.

Kära 13 åriga jag.

Hej!
Du är 13 år, njut. Det har ett liv, gör det bästa du kan av det. Alla har möjligheten att välja sina egna vägar. Tänk dig själv att du är författare..författare till din egna bok. Om dig. Ditt liv, mitt liv, vårt liv. Du behöver inte tänka på att vara snabbast, bäst eller vackrast. Döm inte andra, alla människor är olika. Lägg ingen energi på det som inte ger dig någon energi. Och våga vara ledsen, visa dig själv att du kan vara svag. Jag försöker fortfarande.
Du har ett liv, gör det bästa du kan. Och du, gör ingenting som du redan nu ångrar. Jag vet att detta kanske känns konstigt, att få ett brev från mig. men jag ville passa på, bara för att jag kan.
Jag tycker att du ska vara rädd om dig, men var inte rädd för att prata med andra. Var stark och visa vem du är. Du är en fin människa, och andra kommer att älska dig. Rusa inte, skynda långsamt. Visst har man sina motgångar, men de kommer att bygga dig. Lyssna på dig själv. Ta ett andetag, och kör. Om du bara kunde förstå att du duger precis som du är.
Du bär på saker som förstör ditt liv nu, men en dag kommer du att bli frisk. Var stolt över dig själv. Tro på dig själv. Var stolt över att du kämpar i skolan. Tro på att du en dag kommer jobba med det du vill. Livet är fint, livet är värdefullt. Lyssna på alla runt omkring dig som försöker hjälpa dig. Lyssna, för ingen vill dig något ont. Du behöver inte vara orolig varje natt. Ta hand om dig, för varje dag är en ny dag. Natten är en stor del av livet, njut av den och vila dig. Det du har gått igenom är tungt, så tänkt inte, bara sov. Vakna, njut av den nya dagen.
Och bara kör!

Alla. Exakt alla.

Hennes ring.

I skrinet. Flera år låg den där, utan att jag visste om det. Ännu fler år tog det innan jag hittade bilder på henne. Också undangömda i ett skåp. Över 10 år tog det innan jag fick veta att hennes förmågor sakta men säkert bröts ned, en efter en. Innan sjukdomen fullföljde sitt uppdrag. En varm, jordnära kvinna med oändlig kärlek, med en alldeles för låg vikt och organ som knappt klarade av att behålla föda.
Jag tittar på fotona då och då. Min mormor var definitionen av en kollapsad kvinna. Svaga sprickor syntes i hennes ögon. Varje rörelse såg ut som elektriska signaler genom hennes kropp. Jag håller andan, tänker på min egen mamma; så vill jag inte se henne. En kropp som knappt mottar föda, hur mår den kroppen egentligen? Plötsligt ångrade jag alla gånger jag föraktat min vikt på vågen.
Jag tänker på mig själv. Vad vet jag? Jag vet inte vilken eftersmak olika mediciner ger. Jag har inte upplevt den sidan av livet. Jag vet inte hur det känns att dö, när en vill leva. Men, jag vet saker som inte speglas på min utsida. Men det räknas inte.
Mormor hann aldrig se alla sina barnbarn, de yngsta av sina barns bröllop. Flera släktingar bryr sig fortfarande mycket om det. Jag tror inte att min mormor kunde brytt sig mindre. Inte längre.
Alla som är sjuka vill leva så mycket. Mormor, morfar, farbror. Alla ville leva. Eller det är vad jag tror i alla fall. Jag kunde aldrig fråga. Det är förbjudet att tala om döden med en döende människa. Varför?
Jag brukar komma på mig själv med att tänka en tanke som i många fall bedöms som syndfull; jag brukar undra hur jag själv skulle agerat om jag visste att jag hade en prognos som satt ett slutdatum på min existens  på jorden.  Det vi alla glömmer, uppfyllda av en osynlig dos av högmod, är väl att vi alla är döende egentligen. Alla. Exakt alla.