Vem vill du bli?

Posted on av WhenIWillWrite

Det är inte sällan som jag känner mig vilsen bland alla livets val. Dessa valmöjligheter och bristen på dem ger mig ofta en liknande typ av förvirring. Det finns verkligen en baksida av samhällets hets om framtidsmål.
Ofta samtalar vi om mål, men aldrig hur man ska ta sig dit. Jag tror inte på att allas drömmar är jämlika. Att alla kan drömma om vad som helst. Det beror helt på vad vi har varit med om. Tillexempel de som bor i väldigt fattiga länder; de säger ofta att de vill bli läkare eller lärare, eftersom det är något som de har sett och något som för dem är viktiga yrken.
Varför ville de inte bli advokater eller piloter, om nu alla kan drömma om vad som helst? Det var lärarna och läkarna som man såg upp till.
Drömmar är inte alltid verklighetsbaserad, utan de har mycket med att göra vad vi har fått förmånen, turen, oturen att bekanta oss med.
Om vi nu istället tänker oss Sverige. Jag tror att de flesta av oss någon gång i livet har haft en vision och en framtidstro, men aldrig vetat tillvägagångssättet. Det är svårt för ett barn att veta hur denne ska gå tillväga för att bli pilot om denne inte har piloter runt sig. Svårt att förstå att det är möjligt.
Hur? Ofta har vi målet. Det är själva hur:et som är det svårt. Hur? Att ta sig från punkt A till punkt B.
Är det i de lägena som man ska göra det som känns rätt? Lita på magkänslan och hoppas att det leder en rätt?
Ingen når någonstans bara genom att drömma, men inte heller någon vart utan drömmarna. Gå så långt du kan. Lita på processen och håll i visionen. Vem vill du bli?

Ibland är det bara storm.

Posted on av WhenIWillWrite

Jag samlar. Vi möttes på en fika. Jag försöker hålla samma takt som de andra. Prata lika fort, eller lika långsamt som dem. Skratta till samma skämt som de. Ställa lika viktiga frågor. Ha lika genomtänkta svar. De gör så mycket saker. Det är en riktig kraftansträngning att alltid vara steget bakom. Att trilla tillbaka, lite i taget.
De säger att jag ser trött ut. Jag svarar att solen stålar lyser vackert. I alla fall något i stil med det. Jag har inget starkare minne av det. Jag minns egentligen bara att jag inte svarade.  Jag anstränger mig lite igen, samlar kraft. Ingen ska se. Ingen får undra. Ingen ska märka.
Det känns som att jag går mot mig själv. Jag som alltid ansett att andra aldrig ska känna någon skuld eller skam över sitt mående. Att det är viktigt att prata. Ändå sitter jag här, men skuld i tankarna, skam i kroppen och ångest ända in i själen. Jag vågar inte prata. Orkar inte. Vad spelar det för roll? Spelar det någon roll? Jag vet inte.
Det är svårt med dessa känslotornados. Och det är svårt när ingen blåst finns i träden och vinden inte knuffar en i någon riktning. Det är helt vindstilla runt mig. Men inuti mig – där är det känslostormar. Bakom det där andra. Så jag springer mot vinden. Tar en foten framför den andra bort från den påstådda tröttheten. Gör en tempoväxling förbi de platser jag hinner känna efter på.
Det gör ont. Det smärtar att se alla man känner i ögonen och ändå inte känna någon samhörighet med dem. Att en är i en annan geografisk sfär. Att en känner sig smittsam. Som att tornadon inom mig inte kan undgå någon. Att tornadon smittar.
Några små vindar har börjat ta sig ut. Jag har inte kontroll över dem. Vill fly. Precis som alla de gånger jag sagt hejdå utan att veta om vi någonsin igen kommer att ses, eftersom jag inte vet vem jag kommer vara då, nu, imorgon.
Jag vet inte om jag älskar tillräckligt. Varför bjuder jag inte in? Varför låter jag distansera öka? Jag vet det inte själv. De gånger när jag bjudit in, då ökar skammen. De står där, hundra procent redo, medan jag är allt annat än redo.
Det finns inget vackert slut att hitta här. Ingen bländande vy. Inga visdomsfulla ord att sätta upp på väggen. Ingen uppmaning till reflekterande. Ibland är det bara storm.

Pretentiös och anspråkslös.

Posted on av WhenIWillWrite

Det har gått lång tid sedan jag postade något inlägg. 

För några dagar sedan pratade jag med en vän. Vi hade ett ganska långt samtal om vår syn på framtiden. Om vår egen roll i samhället. Hon anspråkslös. Jag pretentiös.

Jag känner mig tyngd av en känsla av förmultning. Att jag inte vet hur jag ska få ut min frustration och min vilja att förändra. Att jag inte kan visa vilka ambitioner jag har och hur mina mål ser ut. 

Känslan av att inte kunna ta sig från punkt A till punkt B. Det plågar mig, kommer få mig att explodera inifrån. Vad kommer det i slutändan egentligen att bli av mig? Jag sitter fast. Som att någon håller om mig så hårt att de mentala benen i mitt bröst kommer knäckas. 

Det är det där pretentiösa i mig som drivs av prestationsångest, vilja att se resultat, stora drömmar och flertalet ambitioner. Det där förbannade drivet. Hela tiden framåt. Alltid fortsätta. 

Och vad skulle jag med den där starka ambitionen? Inte vet jag. Jag har engagerat mig högt och lågt, här och där. Varit ideell på flera ställen samtidigt, haft dubbla jobb och fler inbokade saker i kalendern än vad som tidsmässigt ska vara hanterbart. Jag har sprungit, krigat, tänkt nytt och ändrat om. Med tiden förändrades jag också. 

Vi samtalade om att en människa alltid har två sidor. Minst. Jag och hon. Efter att ha varit i så många olika organisationer, arbetat på så många platser samtidigt, så blir prestigen nästan en del av en. Det du definierar dig med.

Det har jag alltid varit rädd för, att bli definierad. Det är därför den där andra sidan har växt fram. Strävan efter att inte bli någon, viljan att bli ingen.

Inga igenkännande hälsningar. Inga blickar från grannen som man knappt känner igen. Inga personkopplingar. Önskan om familj. Att få jobba. 

Är det inte märkligt, hur olika sidor formas i en och samma människa. Jag har hela mitt liv funderat över vem jag är. Och varför jag har så svårt att definiera vem jag är. Jag vill inte riktigt acceptera. Acceptera alla sidor av mig. Att acceptera det där pretentiösa och välkomna det anspråkslösa. 

Vad är du rädd för?

Posted on av WhenIWillWrite

Vad är du rädd för?
Jag tänker ganska mycket på det där. Vad en egentligen är rädd för. Jag är rädd för att såra andra.
Jag tror att det är en anledning till att jag har problem med att släppa in människor innanför mitt skal. Därför jag är som jag är, blivit som jag blivit. Det är rätt sjukt egentligen – att jag är rädd för att släppa in människor, och har lätt för att springa iväg när en relation blir djup. Jag undrar varför det är så, och har kommit fram till att det nog beror på att det är otäckt att vara sårbar. Att en relation mellan två människor kan vara läskig för att man blir så nära varandra. Det är då jag får impulsen att springa, då, när relationen blivit djup, för att jag är rädd. Rädd för vad, undrar du säkert. Jag också.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, har svårt att formulera mig. Det finns någonting där, ännu längre bort än den där rädslan för att såra. Närmare bestämt att jag aldrig vetat hur jag ska klara av en ny dag. Att jag aldrig vetat vart jag nästa dag skulle befinna mig. Så istället tog jag mig längre bort från människor, för att på så sätt skulle de bli mindre sårade om jag inte längre var här. Och jag har så många gånger varit arg på dem. För att jag inte bara kunna sticka, på grund av dem. Är det inte lite konstigt? Att jag är rädd för att såra andra, eftersom jag inte kan garantera att jag inte sårar dem genom att sticka härifrån?

 Detta är varför. Det jag inte kan säga. Men som jag valt att skiva här. Vad är du rädd för?

Ensamhet

Posted on av WhenIWillWrite

Jag tänker mycket på ensamheten.
Inte den där enkla ensamheten, som finns när man inte har människor runtom sig. Jag tänker på den kyliga ensamheten som jag känner bland människor. Jag känner mig avskild från omgivningen. Som att det finns flera kilometers långa avstånd mellan oss. Som att det finns en osynlig bubbla runtom mig, som ingen kommer in igenom, som ingen ser. Kramar som inte riktigt känns. Ensamhet.
För mig har det varit väldigt enkelt att se på ensamhet. Eller, just då var den inte så enkel, kändes inte speciellt enkelt. Men nu kan jag se vad det enkla i ensamheten är för mig. Det är precis samma sak som för en liten som inte är bland folk.
Som liten var ensamhet att inte leka med någon. Att inte fira alla högtider. Att ha familjebråk som varenda gång slutat med att man låst in sig eller dragit därifrån. Så var ensamheten, fruktansvärd. Nu saknar jag snarare den typen av ensamhet. För den ensamheten som jag känner nu är så mycket hårdare. Den etsar sig fast, precis där du inte når den.
Ensam. Ensam med människor runtom dig. Ensam i ensamheten.
Jag har blivit mer inåtriktad. Jag säger inte att jag är inåtriktad, utan bara att jag just nu är mer inåtriktad än utåtriktad. Ofta pratar vi om att vi är det ena eller det andra. Antingen eller. Det finns inte någon som är det ena eller det andra. Inte någon. Vi är alltid lite mer inåtriktade eller utåtriktade, men aldrig enbart det ena eller enbart det andra. Det som vi alla har gemensamt är att vi är människor, och människan är ett flockdjur. Vi alla är i behov av närhet, samhörighet, gemenskap. En del behöver det mer än andra. Ibland behöver du det mer, ibland mindre, beroende på hur mycket inåt-, eller utåtriktad du är just nu.
Det finns ett sorts tabu kring det här. Som att ensamhet är något vi håller tyst om. Det är motbjudande. Det är ensamt. Ensamheten är ensam. Det finns en del som påstår sig trivas i ensamhet. Jag gör det inte. Någonstans tror jag att alla människor är rädda för ensamheten om de inte kan välja bort den. Det jag så starkt ogillar är när vi skalar av ensamheten till att prata om den som att det är något man känner när man inte är i sällskap av någon annan. Den allra värsta ensamheten är den man upplever, omgiven av andra.

Du har ju allt!

Posted on av WhenIWillWrite

Det har funnits en tid när jag ville skrika ut mitt mående för hela världen, ställa mig på den högsta toppen så att alla med säkerhet kunde höra mig. Hela jag höll på att sprängas, men egentligen gick jag bara sönder inuti.
Vanligtvis håller jag allt som en hemlighet. Eller nej, inte vanligtvis – jag håller allt som en hemlighet. Mitt elände ska inte sippra ut, inte möta ljuset.
Vanligvis var det ingen annan som stängde in mig. Det var inte samhället, dess sätt att se på psykisk ohälsa. Det var inte heller mina vänners sätt att definiera olika hälsotillstånd som fick mig att bli än mer inbunden. Det var jag själv. Varenda gång var det mina egna uppfattningar (påverkade av samhället). Jag var inte sjuk. Jag var slö, otacksam och bortskämd. Det finns ingen rätt för mig att må såhär. Jag har allt. Mer än vad många andra har. Föräldrar. Vätska och föda. Skydd över huvudet och 4 murar runtom mig. Men, ändå mådde jag inte bra.
Jag håller det fortfarande hemligt. Det är trångt. Jag kommer att explodera. Trots det så vägrar jag. Jag vägrar att acceptera att jag mår dåligt. Vägrar att ge mig själv tillåtelse till att må såhär. Istället isolerar jag mig. Gömmer mig. Struntar i när signalerna i mobilen ljuder. Jag har bestämt mig för att isolera mig tills det spricker. Tills jag krackelerar.
Har det blivit bättre? Nä. Inte heller nu tillåter jag mig att må dåligt. Jag bestraffar mig själv dubbelt. Varenda gång. Har blivit mer inåtvänd. Håller allt för mig själv. Vill inte belasta omvärlden med mig.
Jag har en rädsla för att den psykiska smärtan ska bli en del av min identitet. En del av mitt jag. Så jag har dragit ut på det lite till. Vägrat att erkänna det de i vita rockar säger. Det är inte för att jag är deprimerad eller utbränd.
Det är bara odugliga jag.

Vad flyr du till?

Posted on av WhenIWillWrite

Flykt. Jag önskar att det hade funnits någon som jag kände var vettigt att säga. Att jag kunde låta fingrarna smattra över mobilens knappar. Tillåta meningarna att beskriva de känslor som jag inte hade en aning om fanns. Låta bokstäverna avslöja dessa känslor, låta de se ljuset. Ge känslorna en förklaring, låta mig bekantas med dem. Så som bara ord kan. Mina fingrar har gett upp. Fingrarna har vet tystnaden, precis som jag. Det jag tänker och det jag känner är inte längre greppbart. Volatilt. Jag lyckas inte bryta ner det där svarta till begripliga saker, som meningar.
Egentligen blir jag inte ens frustrerad längre. Det som händer, eller inte händer, känns lamt. Allt känns lamt. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Inte likgiltighet, inte lathet, inte orkeslöshet, inte ovilja. Det bara är som det är. Dagarna bara sveper förbi. Jag knyter bara de där skosnörena igen och öppnar dörren ut i verkligheten. Gör allt för att smälta in. Jag försöker att leva i samförstånd med livet. Sanningen är att jag redan har gått itu. Fastnat. Jag önskar återigen att jag hade något vettigt att säga. Det som ingen märker är att det är när en är som mest desperat som en försöker allra hårdast. Min egen desperation har löpt amok. Jag har försök att leva i samförstånd med i livet. Göra det som alla gör. Försökt ha en vardag. Engagera mig. Och oj, vad jag har engagerat mig. Synas, träna, vilja, prata, agera, resonera. Hela paketet. All in. Vad gör man sen? Då, när människor tror att man vaggats in i livet? Hur gör man för att dessa människor inte ska bli besvikna? På flykt. Det där är något som jag tänkt mycket på. Innebär flykt att man flyr från någonting, eller mot någonting? Jag tror att jag flyr från någonting utan att någon som helst aning mot vad. Hur gör du? Man kan inte fly helt utan destination, utan man måste fly mot något. Men vad? Oenigheten kanske försvinner då, om en hinner fly till något annat.

Är vi någonsin i stunden?

Posted on av WhenIWillWrite

Jag stannade upp. Eller egentligen stannar jag aldrig upp. Egentligen. Det slog mig nyss. Därför stannar jag upp nu. Jag vänder telefonen upp och ned, skjuter den en bit ifrån mig. Jag var på väg ut. Alltid i farten. En liten stund har jag i alla fall till övers, en halv minut eller så. Jag spelar med sekunder. Vem bryr sig? Det händer lite då och då att jag bestämmer mig för att aktivt fokusera på någonting här och nu. Titta ut genom bussfönstret. Se.
Utan förvarning byter tankarna riktning. Tankedemonerna ökar. Känns som tankarna inte är mina egna. Rösterna i huvudet uppspelar samma sak om och om igen: ”Ser du?! Förstår du att livet är vackert?!” Varför kan jag inte se det i livet som andra kan se? Jaha. Där var friden slut. Lugnet över. Frustrationen har på nytt börjat bygga bo inom mig. Den dyker upp som gubben i lådan. Sliter sönder de harmoniska tankarna. Jag känner av det allt mer ofta nu för tiden. Att jag är arg på mig själv. Jag har tröttnat. Kanske är det en positiv trötthet. Det vet vi inte ännu. Jag börjar le åt mig själv. Jag är fan lite patetisk. Här står jag och gormar och skriker i mitt eget huvud. Är det så att man ibland måste tvinga sig till att verkligen på riktigt se det man tittar på? För att skapa ett nytt spår? Eller bara för att undvika det gamla spåret? Nu kom jag plötsligt på något. Jag kom precis på mig själv med att bara för en liten stund har varit helt försjunken i nuet. Totalt närvarande. Inte i förrgår, inte på onsdag, inte idag, utan nu. Jag ser ut genom glasrutan. Följer lövens form i vinden. Ingenting annat än jag och stunden. Det här är ingen jävla mindfulness. Det här är inget ”knyt händerna, spänn magen, låt fötterna falla åt sidan.” Det här är livet, hoppackad i en stund. Obestämd.
Är vi någonsin i stunden?

”Du måste vara motiverad”

Posted on av WhenIWillWrite

”Du måste vara motiverad,” sa hon. Och vad är ditt jobb, ville jag konkurrera. Men jag förblev tyst. Nickade och låtsades hålla med. ”Ja, självklart. Åter igen hade hon påmint mig om att en måste göra allting på egen hand. En behöver till och med hitta motivationen och viljan på egen hand. Det är ju just bristen av dessa och min okunskap att frambringa dessa som gör att jag åter igen sitter i denna nötta terapifåtölj. Varför skulle jag annars vara här? Det här begriper väl vem som helst? Jag fick på nytt försöka förklara att jag har problem med att minnas någonting annat än lidandet varje gång som ångesten knackar på. Att jag har problem med att fantisera om framtiden för att jag kvävs av dystopin som alltid tycks hitta sina kryphål trots att jag försöker att stänga in den, hålla den borta. Att det känns som att det kommer vara såhär för evigt. Trots det ska jag försöka finna motivation. Hon ska bara sitta där. Lyssna, nicka, le. För mig suger det ut allt hopp, är det så konstigt? Hon är en främling. Du får inte veta någonting om henne. Inte alls ömsesidigt. Hon kanske är ond? Hur ska jag veta? Hela min kropp känner att hennes meningar känns som tagna ur läroboken. Jag vet inte om det är mitt ständiga analyserande och min svårighet att känna förtroende till andra människor som härjar i mitt inre igen? Jag vet inte. Det enda jag känner är att orkanen sitter som en tyngd på mina axlar. Jag vill vila i skuggan av någon annans världsvana. Pusta ut. Sortera tanketrasslet. Någon som ställer provocerande frågor. Vrider och vänder. Samtala med någon som inte får betalt för min lidelse. Vars existens finansiera av min meningslöshet. Det är inte många som ser det absurda. Få som ser vilken styrka som krävs.

Du.

Posted on av WhenIWillWrite

Du. Jag saknar dig. Jag saknar att hänga i ditt vardagsrum och dricka buljong ur dina indiska koppar klockan fyra på morgonen efter långa pratstunder där natthimlen hunnit färgats från blå till svart, och sedan rosa. Jag saknar att vakna bredvid dig och höra dina andetag och tickandes från din dammiga klocka. Jag vill sitta i ditt vardagsrum igen. Vill se hur du improviserar fram lunch med både mango och sockerärtor, trots att du inte tycker att det är särskilt gott. Det är närheten och stunden med dig som jag vill komma åt. Den pratstunden. Sedan äter vi sockerärtor direkt ur stekpannan ute på trappen med någon av Melissa Horns spellistor inne i sovrummet. Ibland irriterades jag av att vi hade lyssnat på samma låtar så många gånger att vi båda kunde spellistorna utantill. Du avfärdade mina klagomål med din hand. Det är den handen jag saknar. Jag vet att ditt flyttlass gått söderut och jag vet att vi inte rings längre. Jag vet att du inte ens vill skriva. Men du behöver inte påminna mig om din existens, för jag känner den inom mig hela tiden. Du påverkar mig. Det har du alltid gjort. Du sa ofta att det handlar om universum och stjärnorna. Jag säger att det handlar om dig. Kom hem igen. Snälla.

Att prata är ett sätt att lyssna på sig själv

Posted on av WhenIWillWrite

Ordets flykt. Jag sitter i framsätet i vår gråa bil. Mamma kör. Vi har pratat, men jag minns inte ens vad samtalet handlade om. Det jag kommer ihåg är en mening som vi diskuterade, som min mormor alltid sa när jag var liten; ”böcker är din bästa vän.” Jag har tagit det ännu längre. Det är inte enbart böckerna som är mina bästa vänner, utan även pennorna som de skrivits med. Pennorna är min sköld. Det finns en speciell kraft bakom orden. Hur orden kan slå in, pryda och beskriva de känslor som ingen annan kan begripa. Med pennan reder jag ut tankedemoner och gör det oförståeliga förståeligt. Orden förstår. De lugnar. De tröstar. De skapar något meningsfullt. De skapar delaktighet, gemenskap och förståelse. Allt det där tanketrasslet som tynger ned en vänder orden till en fördel. I skrivandet finns något att diskutera. Där finns något att prata om. Jag försöker se på det såhär: att prata är ett sätt att lyssna på sig själv. För mig är tystnaden den farligaste självdestruktiva handlingen som finns. Vassare än alla rakblad. Hårdare än alla väggar. Varmare än alla cigg. Tystnaden har starkare bieffekter än alla mediciner i världen. Stundtals är tystnad den starkaste dialogen. Ibland räcker varken ord eller röster till. I vissa stunder kan och bör inte människan förstå saker. I sådana situationer får vi bara se till att hålla ut. Människans kapacitet till att förslå saker är begränsad. Bara genom att tänka på detta uppstår en oro i min kropp. Jag vet inte när jag lever igen och när jag dör. Det är läskigt. Så är det att finna modet att acceptera.

Är du stolt över mig?

Posted on av WhenIWillWrite

Det finns saker som våra föräldrar sa när vi växte upp, som de tror att vi glömmer, men som vi barn drunknade i när du var arg. Du vet att jag förlåter, men jag glömmer inte. Lever, men jag ler inte. De kan kalla mig svag när jag skriver, men jag har bara. en fråga, sen kanske jag blir fri. Pappa, är du stolt över mig? Håller tillbaka tårarna i mina ögon. Att få dina pengar har aldrig varit samma sak som att få spendera tid med dig. Jag undrar bara, varför satte du inte mig i första hand? Du säger att du älskar mig, men sedan kommer dina ord och du lämnar mig att ta itu med dem. Du har rätt, jag är en idiot, men det enda som gör mig till en idiot är att jag fortfarande förlåter dig. Jag låtar att jag tycker om trycka ned mig, det måste ju vara kärlek. Jag lärde mig det från dig. Jag har bara en fråga, sen kanske jag blir fri. Pappa, är du stolt över mig? Det är inte det att jag hatar dig, men skulle jag tvingas välja mellan mamma och dig skulle jag välja alla utom dig. Jag brukar sitta och tänka ”jag vill bli en förälder, men inte som du.” Jag säger alltid att jag vill vara allt du inte är, ingenting som du. Så jag har egentligen ingen sista fråga, jag är redan fri. Jag har studerat dig och lärt mig hålla mina känslor inom mig. Människor som möter mig frågar hur jag alltid orkar le. Har blivit den de kommer till för att få råd. Jag berättar inte vad som är fel, säger att allt är bra, men undrar om jag någonsin kommer bli hel. Inte för att du är en dålig man pappa, jag vill bara inte göra dig besviken. För jag har sett hur du reagerar på småsaker och jag vill inte göra dig besviken. Du, jag har 100 frågor som jag vill ställa, men jag håller dem för mig själv. Hörlurar i, bort från denna värld. Jag önskar att jag kunde ha anlitat dig när jag var liten, så att jag kunde spendera mer tid med dig. Gjort mer av det som pappor och döttrar gör Jag såg alltid upp till dig, men du var alltid utom räckhåll. Jag såg dig som en hjälte, men du vet, en del hjältar är inte verkliga. Du lärde mig att stå upp och du lärde mig att tro, men att tro på dig har gjort mig sjuk. Och det här är inte nog, eller? Efter jag ser dig varje dag men inte känner dig. Respekt och rädsla är inte samma sak. Det har jag lärt mig flera gånger om. Jag har bara en sista fråga, sen kanske jag blir fri. Pappa, är du stolt över mig? Alla klagar på sina pappor, jag önskar bara att min såg mig. De glada minnena kommer jag alltid bära med mig. Jag sitter ofta och ser dem återupprepas. Folk säger att jag ser ut precis som du, och det gör ont för jag vill inte bli som du. Så fort jag behöver vägledning gör jag det du inte skulle gjort. Ska jag vara ärlig har jag aldrig fått lära känna den du är, och det är det jag helst av allt skulle vilja göra. Jag är inte liten längre pappa, och det tror jag att du ser. Jag har en sista fråga, sen kanske jag blir fri. Pappa, är du stolt över mig?

Regn och tankar

Posted on av WhenIWillWrite

Regn och nätter.
Det är något som händer inom mig när det regnar mitt i natten. Hopplöst förälskad. Tankarna tystnar litegrann, men i samma takt rasslar känslostormarna till. Jag blir överraskad av att jag minns saker.
När regnet strilar längst med fönsterrutorna vänder jag mig mer in i mig själv. Dyker ned djupare. Inte medvetet. Jag står passiv vid sidan om. Regnet och känslorna samarbetar.
När det regnar sluter sig en bubbla om mig. Jag drivs bort från människor, vardagen och mina tankar. Ett med regnet. Jag tillåter regnet att öppna de känsloportar som inte annars kommer fram.
Älskar jag fortfarande nätterna? Jag tvekar. Hatkärlek skulle jag säga. På nätterna är jag som en av och på knapp. Stäng av känslorna. Sätt på känslorna.
Regnet är helande. Inte bara för mitt inre kaos, utan för verkligheten också. Regnet driver människorna bort från gatorna, har makten att tysta vardagskarusellen och hemmen att fyllas.
Mitt inre renas genom att titta på regnet. En droppe i taget. Huvudet känns inte längre som en bomb. Tankarna vandrar iväg. Ingen stress. Det regnar ju, då känner man ingen stress.

”Jo, det rullar väl på”

Posted on av WhenIWillWrite

Hur jag skulle ha svarat: ”Jo, det rullar väl på.” Vi förutsätter att jag svalt min mening. Innan jag på rutin frågar vad jag kan hjälpa till med. Nej, skit i det samtalet. Vi kör nästa samtalsämne direkt istället. ”Absolut, men när skulle vi träffas på tisdag?” Jag skiter egentligen i tisdag. Någonting inom mig gör att jag får dålig samvete, jag vet vad jag borde sagt egentligen. Om jag inte varit rätt. Om jag hade haft mer respekt för mig själv. För mig ligger det ett förakt i varje mening som innehåller ett ”jag.” Hur har jag kunnat bli såhär? Jag har tappat hoppet till en medmänsklig lindring. Vi låtsas som att jag sagt det jag vet att jag borde säga. Struntar i hur det togs emot. På vilket sätt det misstolkades. Jag bara sa det. Det som jag borde ha sagt. Jag trevar omkring. Gatorna har förvandlats till jättelika labyrinter. Det är helt öde. I mina skrik hörs ett eko. Det enda jag hör är mig själv. Jag är livrädd. Förhoppningsvis för morgondagen med sig någon form av lättnad. Jag är vaken och sover om vartannat. Natten försvinner inte, och min trötthet blir inte mindre. Min trötthet känns obotlig. Den här typen av sömn är inte det jag vill ha. Jag känner med andra och deras bekymmer. Men vem ska axla mina problem när inte ens mina axlar bär? Jag är rädd. Det är precis det som jag borde ha sagt. Jag är livrädd. Jag känner det i kroppen, att det är dags igen. Ännu en dipp är på ingång. Jag vet exakt hur mycket det tar, men jag har förträngt hur det var. Snart är natten tillbaka igen. Jag famlar. Känner känslan av att inte våga berätta. För vem?

Lyckas/lycklig!

Posted on av WhenIWillWrite

Jag vill att du ser det framför dig, din framgång. Den faktiska segern!
Kan du se den? Tänk dig att du greppar tag i den, och bara iakttar den. Vad innehåller den? Glädje? Revansch? Tårar? Eller? Vad gav den efter sig? Ro? Avund? Eller? Nu vill jag att du släpper din seger en stund. Lås in den. Låtsas som att den aldrig har existerat. Känn nu efter hur den känns? Känner du dig mindre värd än vad du gjorde för ett par minuter sedan? Har du svårare att känna värmen under sommarkvällarna? Ser dina vänner på dig på ett annat sätt nu?
Plocka fram ett lyckligt minne. Iaktta den på samma sätt. Känn efter hur det känns. Hade det ögonblicket någonting med din faktiska seger att göra? Med vinst och förlust? Vilka ord finner du, när du berättar om denna stund av lycka?
Tänk nu på vad du brukar berätta för andra människor. Vad känns betydelsefullt att berätta. Vad säger du för att beskriva vem du är? Ta någon minut och tänk efter. Har du verkligen lyckats förmedla vem du är? Har du inte istället talat om vad du har åstadkommit? Känn efter igen. Var hör du hemma idag?

Musik

Posted on av WhenIWillWrite

Jag har lyssnat på musik hela dagen. En del av musiken är gammal, en del lite nyare. Det låtarna har gemensamt är att de alla påminner mig om en tid som ibland känns väldigt nära, ibland väldigt långt bort. Jag är inte bra med människor. Mitt förhållande till mig själv är komplicerat, men kanske är det ännu mer komplicerat med alla de som bara vill få tycka om mig. Reflexmässigt stöter jag undan alla de människor som försöker komma sig nära inpå mig. Det finns självklart orsaker till det. De gånger som jag valt att släppa någon inpå livet så har det slutat med att jag har fått mitt hjärta krossat.  Någonstans vid ett sådant tillfälle, för flera år sedan, bestämde jag mig för att aldrig lämna ut hela mig själv till någon igen. På det viset slogs jag aldrig ned igen, inte helt och hållet, så även om det har gjort ont när folk har sårat mig så var den innersta delen av mig alltid intakt. Sådär levde jag under en lång tid, ända fram tills för 6 år sedan, tills hon slog ned i mitt liv och gav mig något att på riktigt minnas – en illusion mörkare än det svarta. Egentligen vet jag att hon inte vill mig något illa, inte på riktigt, men spelar det någon roll när hennes handlingar och ord i slutändan ändå slår sönder mig? Ibland känns det att jag sänker mitt eget värde till botten, bara genom att förlåta henne. Jag står där och säger ”gör vad du vill med mig, jag är ändå inte värd bättre.”

02.38

Posted on av WhenIWillWrite

Klockan är 02.38. På utsidan är jag tom, men inuti pågår ett krig. Idag kallar jag det inte för inbördeskrig. Mina gränser har lösts upp. Jag vet inte vad som är ”jag.” Jag är fortfarande vaken. Det svider i mina ögon. Jag är trött. Det är egentligen inte så att jag vill sova. Jag är trött för att det är ansträngande att gråta. I natt är jag vaken, inte på grund av att jag inte kan somna. Inte heller för att jag kan ta en lång sovmorgon imorgon. Jag ska vakna om 3 timmar. I natt sover jag inte för att jag veta att jag alltid vaknar upp till en ny dag. Alltid.
Tangenterna, eller pennan, är mitt stridsvapen. Också min trognaste hemlighetshållare. Men ikväll hjälper inte blyertspennan till, fingrarna styr inte till rätt tangenter. Det tar liksom stopp. Tar emot att skriva.
Det känns krystat att försöka skapa betydelsefulla meningar ur denna betydelselösa tomhet. Egentligen vill jag inte ha något sagt. Jag skriver för att jag inte vet bättre. Alltid påväg. Varje dag. Alltid i sökande efter ny fångst. På helspänn, redo för fight. Börjar jag svacka kommer det jag vill fånga att hinna försvinna ur sikte.
Livet är det jag vill fånga.
En del människor är livets fångst. De är så tagna av livet att det kan vara påfrestande att vara i deras närhet. Samtidigt finns där en avundsjuka. Tänk att vara som er. Alla ni som lärt er konsten att leva, ni som inte bara överlever. Jag avundas er. Vi pratar sällan om det.
Vi pratar sällan om livet och döden. Precis som att det inte skulle existera förrän vi pratar om det, blir påminda.
Ibland har jag varit nära på att ruska om personer och frågat om denne förstår att vi ska dö. ”Förstår du? Vi ska alla dö!” Men det förblir osagt. Låter de orden hamna någonstans i skymundan. En del saker  förmedlas bäst med tystnad. Ibland kommunicerar vi så.

Likgiltighet

Posted on av WhenIWillWrite

Jag har frågat min svensklärare många gånger: ”Vad betyder egentligen ordet likgiltig?” Hon upprepade samma svar varje gång. Jag ville förstå. Jag tillade ett ”egentligen.” Jag ville stycka frågan ett varv till. Det där extra varvet blev min värsta fiende, men det kom även att bli min bästa vän. Jag förstod aldrig. Klarade aldrig av att ta in hur det känns att vara likgiltig. Det gjorde mig rädd.
Jag var aldrig nöjd med svaret. Jag förstod aldrig innebörden av ordet ”likgiltig.” Detsamma gällde nog min svensklärare. Likgiltig? Vadå oframvållad likgiltighet? Jag förstod aldrig hur en inte kunde känna något? Inte tycka något? Inte tänka något?
Hela jag var ett tanketrassel. Jag var en ungdom utan stoppknapp. Kände mig allt annat än likgiltig. Då. Det var då det. Jag har försökt förstå.
Då var jag känslofylld och hade svårt att känna likgiltighet, nu är jag känslolös och har svårt att anamma känslor. Det var då det.
Idag vet jag innebörden av likgiltighet. Jag har använt ordet tusen gånger, kastat omkull det, släpat och rört om det. Inte via något lexikon, någon synonym, utan i verkligheten. Inget svar. Ingen jävla respons.
Varje cell i min kropp har fyllts av likgiltighet. Har hört hela kroppen eka av tomhet. Om vi ska ta det mer konkret; Jag har varit vaken flera dygn i sträck, glömt att äta på flera dagar, gått i timmar. Skakat i fosterställning, struntat i samtal, stängt av min mobil. Pausat livet.
Likgiltighet för mig innebär att inte sammarbeta med sig själv, med sitt liv. Total blank, avskalad. Ofattbart för den känslofulle, otäckt för den som är nyfiken.

Vart är vi på väg?

Posted on av WhenIWillWrite

Vad är det vi har kommit ifrån? Vad gör vi egentligen här? Till vad är vi påväg?
Dessa tre frågor är något som vi människor lägger mycket tanketid på. Varför det är så vet jag inte, men jag tror aldrig att det kommer att förändras. Det enda vi egentligen vet något om är ju livet.
De första levnadsåren här på jorden är ingenting som vi kan minnas, men vi tror oss ändå kunna minnas vår tid innan jordelivet. Vi bränner oss vid närkontakt med eld, är inte benägna att titta in i solen utan solglasögon, men vi tror oss kunna se det som kommer senare, det som redan har varit.
Våra sinnen är begränsade. Vi kommer aldrig att veta allt, det kan vi inte. Det vi istället vet att vi är är medvetna, vid medvetande. Hela tiden. Alltid.
Det kan tynga ned mig ibland. Vetskapen om att jag kommer vara med mig föreviga. Även när livet tar slut så kommer döden enbart vara en entré till något annat. Det borde göra oss ödmjuka, att vi vet så lite men tror oss veta så mycket. Kanske har vi bara förstorat vår syn på känslor och tankar, utan att egentligen veta hur vi ska hantera dem.

Det stinker liv.

Posted on av WhenIWillWrite

Det stinker liv överallt.
Alla runtomkring är färgstarka, gatorna rör sig och cyklister susar förbi. Det är människor överallt. Alla påväg mot ett nytt mål, eller bort från någon annanstans. I deras kroppar lyser livet. Det stinker liv.
En känsla som jag mycket väl känner igen uppstår. Jag är arg. Känner ilska. Jag känner ilska mot dessa människor. Alla de människor som fyllt gatorna och påmint mig om min dysfunktionalitet.
Vad är det som jag inte förstår som alla andra verkar ta så självklart? Varför verkar de så lyckliga? Så fångade av livet?
Jag kommer på mig själv med att le. Jag irrar omkring bland främmande människor och känner mig arg. Vad är det jag blir så arg över? Är det jag som luktar? Jag slår till livet. En rak höger. Knock out. Varför tar vi det tillfälliga uppehållet på jorden på så stort allvar? Vi kommer ju ändå aldrig ta oss härifrån levande.